Först blev innermittfältaren Johan Sturesson till tränaren Johan Sturesson. Nu byter han helsvarta Hörja mot marinblå FCH två divisioner högre upp. Även om han är tidigt i sin tränarkarriär och har testat några olika formationer som tränare för Hörja så vill han inte låsa sig vid någon särskild formation när han nu tar över FCH:s A-lag. Däremot är han på det klara med vilken typ av fotboll han vill spela.

– Jag vill att spelarna vågar spela, det är verkligen det som är grunden. Att våga spela genom mitten, våga använda oss av vår spelförståelse och veta när det är bättre att slå en längre passning. Som tränare ska man inte stå och säga ”exakt såhär ska vi göra”, för då tar man besluten ifrån spelarna. Det är bättre att ha ramar för hur vi ska göra, men mycket frihet innanför ramarna för att få spelarna att ta de bästa besluten.

Han beskriver sig själv som aktiv vid sidlinjen för att hela tiden kunna justera saker i det stora mönstret för att utnyttja motståndarnas svagheter eller angripa deras styrkor och håller med Jens Gustafssons (Häckens herrlags tränare) filosofi om att samtalet med spelaren är viktigare än själva taktiken.

– Genom utbildningen har man träffat bland annat Jens Gustafsson och Karl Marius Aksum innan han fick sparken från Mjällby. Det är intressant att se hur deras tankar vid sidan visar sig på planen. Nu går analyshjärnan ännu mer när jag tittar på fotboll, men det har bara gjort det roligare.

 

Tankarna på en fotbollstränarkarriär inleddes annars vid en whiteboardtavla. Kontorsjobb och datorer var inte hans grej. Johan ville snarare jobba med människor.

– Jag satt och skrev ner vad jag var bra på och vad jag tyckte var kul. Jag landade i projektledare, arkitekt eller fotbollstränare. Fotbollstränare var det som jag absolut helst ville, men vid den tidpunkten kändes det inte realistiskt att kunna jobba heltid med det, säger Johan.

Men så fick han nys om den tvååriga fotbollstränarutbildningen på Eslövs folkhögskola och vågade ta steget.

– Efter många om och men! Men jag ångrar det inte en sekund.

 

Han är nu mer än halvvägs in på tränarutbildningen och den gångna säsongen har han haft sitt första tränaruppdrag: som huvudtränare för Hörja IF:s damer. Som Hörjagrabb med den egna spelarkarriären i samma förening var det ett naturligt val.

– Jag har ju spelat i Hörja i hela livet, förutom när jag pluggade i Växjö och var utlånad till Ingelsta. Jag var kapten när jag kom tillbaka och vi hade slagit ihop med Röke och fortsatte några år till.

Nu är dock spelarkarriären vilande på obestämd tid.

– Konkurrensen blev hård och jag kände att de klarade sig utan mig och började på tränarspåret. Jag kände väl att den egna spelarkarriären inte skulle leda till proffsliv...

Man är 31 och tänker ”har jag inte slagit igenom än så kommer det nog inte hända?”

– Ja, men sedan sätter man en boll i krysset på praktiken i skolan och börjar räkna åren. Kanske hinner jag ändå? skrattar Johan.

Det blir mycket fotboll på skolan med tre träningar i veckan, och även en del med de gamla lagkamraterna i Hörja.

– Jag tränar ibland och tycker att det är kul att snacka skit med grabbarna i omklädningsrummet helt enkelt.

Hur känns det att lämna Hörja för FCH?

– Det känns som ett väldigt naturligt steg i och med att jag vill vara fotbollstränare så mycket som möjligt. I Hörja har vi fått upp träningsnärvaron och gruppen känns stark, så det känns som en bra tidpunkt att byta.

Vad lockar med FCH?

– Mycket! Framför allt är det engagemanget som jag tror matchar mitt på ett bra sätt. FCH har drivna spelare som vill utvecklas – och jag vill utveckla dem. Det finns ett driv runt klubben och vi möts i det engagemanget.

Var ser du dig själv om fem år?

– Om jag inte är kvar här? Det är en svår fråga. Vi hade samma samtal i skolan kring om tio år. Då svarade jag att jag antingen skulle vara kvar i Hörjas damlag och jobba vid sidan av, eller så skulle de få resa till England för att hälsa på mig. Men om fem år... Kanske assisterande i en allsvensk klubb?

Målet är att kunna livnära dig på fotbollen?

– Jag har inte satt något specifikt mål att jag ska träna Premier League eller något liknande, men jag tycker detta är så kul och så intressant. Jag vill ju bli så bra som jag bara kan. Jag vill bli bättre samtidigt som jag hjälper mina spelare att bli bättre.